Hästbiten som liten......

Som liten flicka bodde jag hos farmor och farfar när mina föräldrar jobbade under somrarna. Pappa var konduktör och tillsammans med honom fick jag åka Mariestadståget, för att bli avsläppt och hämtad på perrongen i Forshem. Min farfar var kusk till yrket och där var nog där allt började. Mitt första hästminne kommer från en slädtur från järnvägsstationen till Gamlegården för att fira jul. Mamma och pappa och jag nedbäddade i fällar och ardennerfuxen frustande i fram. Näst minne dyker upp när jag första gången fick prova tömmarna sittandes på en flakvagn och nästa är höskörden sittandes på lunchrastande solvarma dragare. Farmor var mjölkerska i den stora ladugården som också hyste Åman och Enar, gårdens trygga trotjänare. Ofta hittades jag i krubban eller under benen på någon av dem. Farfar gick bort när jag hunnit fylla 12 och till mig lämnade han sitt finaste körspö. Det hängde några år på min vägg men skulle snart komma till användning. Idag undervisar jag i tömkörning.
För att tillgodose dotterns hästintresse trots att det var väldigt dyrt, sattes jag i ridskolan. Jag kan tänka mig att det inte bara var för att odla intresset utan också omtanken att komma från mobbningen i skolan. Snabbt hittade jag min favorit Rex en stor brun valack med snälla ögon och min ögonsten. När han sedan av skada skickades till hästhimlen var jag utom mig av sorg. Min pappa ordnade så jag fick rida privathäst i ett stall som också hade ett väldigt argt sto. Vi blev bästa vänner och när möjligheten att få köpa hennes föl Natasja, tog mina föräldrar ett stort steg för min fortsatta framtid. De belånade sitt hus och köpte en ett åring.
Jag fick sommarjobba och betala tillbaka alla pengar såklart. Men jag hade en alldeles egen häst. En svår sådan som prövade mig för det mesta, höll mig ständigt pank och såg till att jag cyklade flera mil om dagen för att fodra och rida, oavsett väderlek. Det var efter henne jag släpade på magen och fick släppa tömmarna, det var bredvid henne jag fick springa för att stötta vid inkörning. Det är hon som tagit ut mig på fantastiska Hubertusjakter och det är hon som såg till att vi hamnade på landet och kunde se en fölunge komma till världen. 
Idag förstår jag barnbarnet som efter skoldagen säger – idag vill jag rida ut själv, jag måste prata. Visst det är dyrt att ha häst, det är en dyr hobby att rida men tillsammans med hästen finns det inget annat som skänker så mycket livskvalité. Något som ofta glöms bort i en tid där allt handlar om tid och pengar
Jag är glad att länken tillbaka till den familj som betytt så mycket för mig och som gett mig möjligheten att få uppleva livet på landet och hästens roll i detta, fortfarande kan upprätthållas genom make och barnbarn. Jag är glad över att genom åren fått lära känna alla dessa hästkarlar som lämnat massor av erfarenhet och hästkänsla efter sig. Jag är glad över att få vara en del i Ponnyvärlden då jag själv aldrig fick möjligheten. Det känns också väldigt bra att fortfarande kunna hålla fast vid det körspö som jag som treårig flicka fick prova. 
Att hästen gått sida vid sida med människan i tusentals år gör det speciellt, inte minst i mötet mellan häst och människa. Många gånger ser man det och upplever barnens kommunikation med hästen. Något fint att ta tillvara-
 
De har faktiskt ett alldeles eget språk!