Svärfars häst går på jakt!
Efter höstens hoppträning för Uno Boman beslutade familjen att jag skulle få delta i den årliga och traditionsrika Hubertusjakten på Kinnekulle tillsammans med stallkamraten Farbror Grå som egentligen heter Minor. Vi skulle åka upp i var sin transport , fabror Grå och jag, kallar honom så eftersom han alltid med upphöjt lugn betraktar det mesta trots sin ringa ålder. Gamle husse, jag har nämligen två stycken, hade hyrt mig en alldeles egen transport att åka i. Vilket jag inte var särskilt förtjust i för jag tycker bättre om sällskap. Vi startade våra ekipage från stallet i Sjöskogen vid 10 tiden och jakten skulle börja kl 12. Det var som gamlehusse sa – Bättre att vara ute i tid för man vet aldrig vad hon kan hitta på. Jag har ju stått på näsa i transporten tidigarre men vi kom lyckligt fram till Hellekis där det hela skulle börja. Här fick man ju nu vänta, vilket inte är min starka sida så när jag sparkade lite för det pirrade i benen, blev jag äntligen utsläppt.
Oh jösses vilka snygga hästar det var här då !
Nu blev det omöjligt att stå still för att få det där skräpet i ansiktet innan man får gå ut. Gamle husse och matte som skulle rida idag gav upp och fick hämta hjälp. Då kom min andre husse till undsättning så nu var det bara att gapa snällt. Ut ur kärran och sadel på och matte upp och det var klart för fart. Trodde jag ja – nä nu skulle man gå runt i ring och vara städad och invänta order. Det har jag jättsvårt för. Så tutade någon i ett jakthorn, han hette master och får inte springas om. Nu var jag nära att explodera flytta på er alla här kommer jag. Ja ha ja, den där hussen som grenslade fabror Grå och min matte hade givetvis bestämt att vi två oerfarna hästar skulle placeras sist i kön eftersom vi är nybörjare – men inte dem.
Undrar hur de tänkte egentligen. Så när skocken började röra sig ut från gårdsplanen rusade jag iväg och gjorde en bredsladd runt stallknuten och trängde mig före alla andra. Det hade jag dock inte så mycket för då matte snabbt såg till att bromsa in mig i ledet igen tillsammans med Grålle och strax framför veterinären dagens pikör och hans bruna Fifi.
Första gärdet var i sikte
Halloj äntligen galopp till och med farbror Grå lättade på rumpan i pur novemberglädje. Helt plötsligt bara så där var det ett staket i vägen, bäst att hoppa högt nu för det kan jag faktiskt. Det där gillade allt matte men hände det något. Fifi som varit bakom mig hela tiden frustade på som ett ånglok och kom allt närmare. Aha fara å färde bäst att lägga benen på ryggen innan räven tar oss. Då kom det helt plötsligt fler staket och nerfallna jättegranar som låg över vägen. För att klara det hela var helt enkelt tvungen att ta kommandot över matte om jag skulle kunna hålla jämna steg med storgalopperande Grållen. Rätt var det var kom det också en porlande bäck som man skulle ta sig över eller genom. Bäst att ge den en ordentlig bakutspark. Jaha det där var inte matte helt med på så hon lättade högt över sadeln, trodde faktiskt hon skulle gå av. Vi tog den skarpa svängen som dök upp strax efter galant i halkan. Plötsligt skriker någon i kön – Se upp för halkan! Matte säger att jag alltid är säker på fötterna men jag slog till bromsen och vi åkte kana på mina hovar en bit innan vi kom upp på fast mark igen.
Problemfylld passage
Äntligen blev det skrittpaus så alla tvåbeningar fick hämta andan lite, nu när det roliga äntligen hade börjat. Vi fortsatte i sakta och behaglig trav och kom strax fram till en järnväg. Det hade jag aldrig sett förut så här fick det bli ett fyrfotahopp – högt upp med alla fötterna för att landa i en galopp som ledde in i ett skogsparti igen. Nästa utmaning kom fort på, vi skulle klättra upp för ett berg av kalkstensgrus och sedan kana ned på andra sidan. Här hade jag lite svårt att vänta så försökte ta mig förbi Grålle, vid det här laget var matte mycket irriterad över mitt uppförande och det var trångt så matte styrde in mig på ett sidospår. Usch vad det var tungt. Väl uppe på krönet skulle man som sagt ned också. Det ville inte Grålles skolkompis Piwo som gick före oss, så det föll på Grålle att visa vägen hur man gör. I nedförslutet satte han sig pladask på baken i det lösa gruset och där hade han väl suttit kvar än om han inte uppmanats att röra sig framåt. Piwo tog mod till sig och följde efter. Det hade nog gått bra om inte jag i brist av tålamod tagit det egna beslutet att blunda och hoppa utför, vilket gjorde att jag rammade de två försiktiga och i full kalabalik nådde vi plan mark alla tre samtidigt. Då upptäckte vi till vår fasa att hela hästskocken försvunnit framför oss vilket var mycket pinsamt. Vi fick leta lite hästspår och till slut hann vi fatt dem där de väntade på nästa gärde.
Äntligen blev det lite fart igen - räven är lös !
Fifi med pikören i sadeln sprang två extrarundor, märkligt hon tycktes fortfarande ha den där räven bakom sig. Efter gärdet följde ett snårigt kapitel men en hel del hinder och det hela avslutades med ett större vattenfyllt dike. Där klev Piwos husse av i farten, han kanske ville bada vad vet jag, en del ryttare är ju lite knepiga med traditioner. Strax var vi framme vid platsen där Råbäcks turisthotell en gång låg. Här skulle vi hämta upp grupp nummer två. Barn och unghästar som skulle medverka i etapp 2 som inte hade så stora utmaningar att erbjuda. Vi skrittade sedan genom vackra Munkängarna för att ta oss upp till Högkullens topp. Nu hade någon ställt lite hinder i vägen och mina ben började bli lite sega. Med ett ljudligt stön hoppade jag snällt och fick massor av beröm av matte. Nu var det dags för galopp på gärde igen och här fick jag springa så fort jag orkade. Vad jag inte visste då var att det skulle klättras upp en bit innan vi nådde Salen där vi skulle få en ordentlig rast och vila. Nu började fabror Grå se lite trött ut, vi hade klarat stigningen och nu låg där en jättebacka framför oss. Det var bara att bita ihop för här stod det ett stort antal åskadare och väntade på oss. Vi rutschade nedför backen på andra sidan och såg elden som brann. Det doftade granris och det bjöds på glögg. Här stod min gamle husse och Marie som är min beridare ibland. Vi fick dock ingen glögg med tilltugg men blev väldigt mycket fotograferade och äntligen fick man spänna ut magen och rasta lite.
Halali = spring för livet !
Efter vilan var det uppsittning igen och matte kändes väldigt konstig, kanske var det glöggen eller hade jag varit kanske väldigt jobbig. Vi passerade det ståtliga utsiktstornet och därefter följde ett långt och behagligt travpass sida vid sida med Grålle. När vi närmade oss Hellekis och Munkängarna igen, kände jag på mig att det var dags för hoppning igen. Nu var det enkla små hinder och sen kom där ett dike igen. Det var jag tvungen att kolla lite extra på, Fabror Grå svingade sig lätt över så jag tog beslutet att göra detsamma. Nu stannade hela hästskocken upp strax framför järnvägsövergången. Åh nej inte nu igen den hade vi ju passerat och jag trodde det var slut. Strax upptäcker jag att mastern ropade Halali vilket betyder framåt alla, vilket jag inte fattade, men såg farbror Grå skena uppför backen till Munkängarna tillsammans med alla andra. Jaha det var här räven skulle finnas sa alla som letade febrilt. Men här fanns ingen räv endast en flaska punsch – där fick man för att man sprungit så.
Nu blev det rast igen och utdelning av järnekskvist till de som suttit kvar i sadeln hela dagen. Man skulle alltså stå still på led, jag knuffade på fabror Grå som alltid tar det hela väldigt mycket med ro. Vi fick sedan ett skrittpass tillbaka till våra transporter blev avsadlade och torkade och täcke på. Gissa om det kändes i benen nu. Nu trodde alla att jag snällt skulle knalla upp i mitt åkdon utan protesterm men lite måste man ju få bestömma. Visst blev matte jättearg, men trots allt vär det en väldigt nyttig och händelserik dag och en skön natt.
Sabina 5 år
Sabina inköptes oinriden av min svärfar Carl Filipsson då han fyllda 60 började på ridskolan. Hon reds in och var en lovande hopphäst som dock inte ville hoppa på tävling. Hon stannade hos oss några år för att sedan bli en god familjehäst och mamma. Med på bild är också Minor vår SWB valack Marino- Parnass Regional tvåa som blev bästa hopphäst på Kvalitetstävlan 1982. De flesta av våra hästar har fått vara med och uppleva den traditionsrika Hubertusjakten på Kinnekulle som startade på 70 talet av familjen Klingspor på Hellekis Säteri.
