Svärfars häst går på jakt!

Familjen tog ett bra beslut
Efter höstens hoppträning för Uno Boman beslutade familjen att jag skulle få delta i den årliga och traditionsrika Hubertusjakten på Kinnekulle tillsammans med stallkamraten Farbror Grå som egentligen heter Minor. Vi skulle åka upp i var sin transport , fabror Grå och jag, kallar honom så eftersom han alltid med upphöjt lugn betraktar det mesta trots sin ringa ålder. Gamle husse, jag har nämligen två stycken, hade hyrt mig en alldeles egen transport att åka i. Vilket jag inte var särskilt förtjust i för jag tycker bättre om sällskap. Vi startade våra ekipage från stallet i Sjöskogen vid 10 tiden och jakten skulle börja kl 12.  Det var som gamlehusse sa – Bättre att vara ute i tid för man vet aldrig vad hon kan hitta på.  Jag har ju stått på näsa i transporten tidigarre men vi kom lyckligt fram till Hellekis där det hela skulle börja.  Här fick man ju nu vänta, vilket inte är min starka sida så när jag sparkade lite för det pirrade i benen, blev jag äntligen utsläppt.

Oh jösses vilka snygga hästar det var här då !
Nu blev det omöjligt att stå still för att få det där skräpet i ansiktet innan man får gå ut.  Gamle husse och matte som skulle rida idag gav upp och fick hämta hjälp.  Då kom min andre husse till undsättning så nu var det bara att gapa snällt.  Ut ur kärran och sadel på och matte upp och det var klart för fart. Trodde jag ja – nä nu skulle man gå runt i ring och vara städad och invänta order. Det har jag jättsvårt för.  Så tutade någon i ett jakthorn, han hette master och får inte springas om.  Nu var jag nära att explodera flytta på er alla här kommer jag.  Ja ha ja, den där hussen som grenslade fabror Grå och min matte hade givetvis bestämt att vi två oerfarna hästar skulle placeras sist i kön eftersom vi är nybörjare – men inte dem.
Undrar hur de tänkte egentligen.  Så när skocken började röra sig ut från gårdsplanen rusade jag iväg och gjorde en bredsladd runt stallknuten och trängde mig före alla andra.  Det hade jag dock inte så mycket för då matte snabbt såg till att bromsa in mig i ledet igen tillsammans med Grålle och strax framför veterinären dagens pikör och hans bruna Fifi.

Första gärdet var i sikte 
Halloj äntligen galopp till och med farbror Grå lättade på rumpan i pur novemberglädje.  Helt plötsligt bara så där var det ett staket i vägen, bäst att hoppa högt nu för det kan jag faktiskt.  Det där gillade allt matte men hände det något. Fifi som varit bakom mig hela tiden frustade på som ett ånglok och kom allt närmare. Aha fara å färde bäst att lägga benen på ryggen innan räven tar oss. Då kom det helt plötsligt fler staket och nerfallna jättegranar som låg över vägen. För att klara det hela var helt enkelt tvungen att ta kommandot över matte om jag skulle kunna hålla jämna steg med storgalopperande Grållen.  Rätt var det var kom det också en porlande bäck som man skulle ta sig över eller genom. Bäst att ge den en ordentlig bakutspark. Jaha det där var inte matte helt med på så hon lättade högt över sadeln,  trodde faktiskt hon skulle gå av.  Vi tog den skarpa svängen som dök upp strax efter galant i halkan. Plötsligt skriker någon i kön – Se upp för halkan!  Matte säger att jag alltid är säker på fötterna men jag slog till bromsen och vi åkte kana på mina hovar en bit innan vi kom upp på fast mark igen.


Problemfylld passage
Äntligen blev det skrittpaus så alla tvåbeningar fick hämta andan lite, nu när det roliga äntligen hade börjat. Vi fortsatte i sakta och behaglig trav och kom strax fram till en järnväg.  Det hade jag aldrig sett förut så här fick det bli ett fyrfotahopp – högt upp med alla fötterna för att landa i en galopp som ledde in i ett skogsparti igen.  Nästa utmaning kom fort på, vi skulle klättra upp för ett berg av kalkstensgrus och sedan kana ned på andra sidan.  Här hade jag lite svårt att vänta så försökte ta mig förbi Grålle, vid det här laget var matte mycket irriterad över mitt uppförande och det var trångt så matte styrde in mig på ett sidospår. Usch vad det var tungt.  Väl uppe på krönet skulle man som sagt ned också.  Det ville inte Grålles skolkompis Piwo som gick före oss, så det föll på Grålle att visa vägen hur man gör.  I nedförslutet satte han sig pladask på baken i det lösa gruset och där hade han väl suttit kvar än om han inte uppmanats att röra sig framåt. Piwo tog mod till sig och följde efter. Det hade nog gått bra om inte jag i brist av tålamod tagit det egna beslutet att blunda och hoppa utför, vilket gjorde att jag rammade de två försiktiga och i full kalabalik nådde vi plan mark alla tre samtidigt. Då upptäckte vi till vår fasa att hela hästskocken försvunnit framför oss vilket var mycket pinsamt.  Vi fick leta lite hästspår och till slut hann vi fatt dem där de väntade på nästa gärde.

Äntligen blev det lite fart igen - räven är lös !
Fifi med pikören i sadeln sprang två extrarundor, märkligt hon tycktes fortfarande ha den där räven bakom sig. Efter gärdet följde ett snårigt kapitel men en hel del hinder och det hela avslutades med ett större vattenfyllt dike. Där klev Piwos husse av i farten, han kanske ville bada vad vet jag, en del ryttare är ju lite knepiga med traditioner. Strax var vi framme vid platsen där Råbäcks turisthotell en gång låg. Här skulle vi hämta upp grupp nummer två. Barn och unghästar som skulle medverka i etapp 2 som inte hade så stora utmaningar att erbjuda.  Vi skrittade sedan genom vackra Munkängarna för att ta oss upp till Högkullens topp.  Nu hade någon ställt lite hinder i vägen och mina ben började bli lite sega. Med ett ljudligt stön hoppade jag snällt och fick massor av beröm av matte. Nu var det dags för galopp på gärde igen och här fick jag springa så fort jag orkade.  Vad jag inte visste då var att det skulle klättras upp en bit innan  vi nådde Salen där vi skulle få en ordentlig rast och vila.  Nu började fabror Grå se lite trött ut, vi hade klarat stigningen och nu låg där en jättebacka framför oss. Det var bara att bita ihop för här stod det ett stort antal åskadare och väntade på oss.  Vi rutschade nedför backen på andra sidan och såg elden som brann. Det doftade granris och det bjöds på glögg. Här stod min gamle husse och Marie som är min beridare ibland. Vi fick dock ingen glögg med tilltugg men blev väldigt mycket fotograferade och äntligen fick man spänna ut magen och rasta lite.

Halali = spring för livet !
Efter vilan var det uppsittning igen och matte kändes väldigt konstig, kanske var det glöggen eller hade jag varit kanske väldigt jobbig.  Vi passerade det ståtliga utsiktstornet och därefter följde ett långt och behagligt travpass sida vid sida med Grålle. När vi närmade oss Hellekis och Munkängarna igen, kände jag på mig att det var dags för hoppning igen.  Nu var det enkla små hinder och sen kom där ett dike igen. Det var jag tvungen att kolla lite extra på, Fabror Grå svingade sig lätt över så jag tog beslutet att göra detsamma.  Nu stannade hela hästskocken upp strax framför järnvägsövergången. Åh nej inte nu igen den hade vi ju passerat och jag trodde det var slut. Strax upptäcker jag att mastern ropade Halali vilket betyder framåt alla, vilket jag inte fattade, men såg farbror Grå skena uppför backen till Munkängarna tillsammans med alla andra.  Jaha det var här räven skulle finnas sa alla som letade febrilt. Men här fanns ingen räv endast en flaska punsch – där fick man för att man sprungit så.

Nu blev det rast igen och utdelning av järnekskvist till de som suttit kvar i sadeln hela dagen.  Man skulle alltså stå still på led, jag knuffade på fabror Grå som alltid tar det hela väldigt mycket med ro.  Vi fick sedan ett skrittpass tillbaka till våra transporter blev avsadlade och torkade och täcke på.  Gissa om det kändes i benen nu. Nu trodde alla att jag snällt skulle knalla upp i mitt åkdon utan protesterm men lite måste man ju få bestömma. Visst blev matte jättearg, men trots allt vär det en väldigt nyttig och händelserik dag och en skön natt.

Sabina 5 år
Sabina inköptes oinriden av min svärfar Carl Filipsson då han fyllda 60 började på ridskolan. Hon reds in och var en lovande hopphäst som dock inte ville hoppa på tävling. Hon stannade hos oss några år för att sedan bli en god familjehäst och mamma. Med på bild är också Minor vår SWB valack Marino- Parnass Regional tvåa som blev bästa hopphäst på Kvalitetstävlan 1982. De flesta av våra hästar har fått vara med och uppleva den traditionsrika Hubertusjakten på Kinnekulle som startade på 70 talet av familjen Klingspor på Hellekis Säteri.

 
 
 
 

Bootcamp Fälttävlan - Flyingehus 2017

Friskt vågat – hälften vunnet 
Att fälttävlansryttare inte avskräcks från några utmaningar det är allmänt vedertaget, men som 60 plussare, våga satsa helhjärtat på ett fantastiskt tillskott för svensk fälttävlansport det är verkligen modigt. Pernilla och Ted Velander är ju förutom att vara duktiga tävlingsryttare inom sporten, väldigt gästfria och välkomnar såväl unga som äldre ryttare med häst, till sin gård för olika former av träningar. På foto Pernilla Velander 
 Så här berättade Ted själv ryttare och B tränare inom fälttävlan:
- För ett antal år sedan var tillgången på bra träningsmöjligheter här i Sverige få och man sneglade åt Tyskland där uppstarten för fälttävlansträning var betydligt bättre, framförallt när det gällde terrängträningen, så vi började arrangera gemensam påskresa för hugade ryttare som ville komma igång tidigt. Väldigt uppskattat, bra tränare, trevligt men dyrt med boende, mat och transporter gjorde att intresset ebbade ut det blev få anmälningar.

Träningskurser på egna gården

Intresset för att komma igång tidigt finns ju fortfarande och familjens engagemang i sporten har gett de svenska ryttarna bra möjligheter till såväl träning som tävling hemma inte minst genom att Ted tillsammans med markägaren Anders Jönsson Revingehed, tillsammans byggt fantastisk inhägnad terrängbana på 6 hektar gräs på sandmark med alla slags typhinder. Här finns alla typhinder i nivå för en- och tvåstjärnig klass som också håller för tävling. Nu räcker det ju inte bara med att ha tillgång till en bra terrängbana det måste finnas möjlighet till bra ridhus och logement för både häst och människa om det skall bli hanterbart att hålla kurser och knyta till sig bra tränare. Flyinge är ju som bekant hästvänners Mecka och här är det verkligen bara häst så långt ögat ser, men det är också ofta fullbokat hos de som erbjuder såväl boende som stallplats. Så idag erbjuder gården 6 gästboxar i anslutning till det vackra och funktionella ridhuset som nu uppförts på gården. Här finns också det B&B som skall tjäna såväl ryttare som turister som vill komma på kurs eller ha en övernattningsbox på väg till tävling. Att vår häst trivdes i sin lya gick inte att ta miste på.
Vår kursvecka
Vi avreste från Lidköping tidig söndag morgon men ett mycket förväntansfullt barnbarn i baksätet. Att få åka med storhästen till Flyinge för att återuppliva minnen från tidigare SugarCup deltagandet 2015 med ponnyn var stort och efterlängtat. I transporten stod novisen Bear Bottom** omskolad galopphäst som tillsammans med henne skulle få prova vingarna inom fälttävlanssporten. Vid ankomsten möttes vi av en Pernilla som i ena handen höll en hammare och i andra en telefonbevakning för inkommande gäster samtidigt som hon checkade dagens träningar och såg till så att alla fick lite fika. Det var full rulle i bygget kan man säga och efter inkvartering av häst åkte vi till vårt lilla hus och packade upp, bytte reskläder för att gå på välkomstmingel med trerätters middag hos familjen Velander. Här var det en samling av ryttare i alla åldrar så trevligt.
GALOPP – GALOPP – GALOPP- Sehr Guth
Dagen därpå inleddes med ett träningspass för Kurt Carstensen som rest från Flensburg i Tyskland där han normalt bor. Han rider och tävlar själv svår dressyr och är en flitigt anlitad dressyrdomare i fälttävlan på internationell nivå. Vårt barnbarn kan inte tyska men förstår engelska ganska bra, så det var med spänd förväntat vi intog bänken för att lyssna på lektionen. Kurts ideologi är att lägga mycket vikt vid "The basics”. Hästarna skall gå fram i ett ganska högt arbetstempo utan att bromsas och samlas för mycket innan de accepterar bettets inverkan. Något som vårt fullblod gillade skarpt. Ryttarinnan däremot fick jobba lite mer. Hon har utan att ha tagit speciellt många dressyrlektioner begåvats med bra sits men beroende på att hon skolat in många ungponnyer lagt sig till med ovanan ”något yvig handställning”. Som tur var tränat mycket kondition i vinter, så efter 30 minuters galopperande – där hon emellanåt vände huvudet mot Kurt och på svenska ropade VAD…. Och fortsatte galoppera med tummen upp händerna ihop, så fick hon genast tummen upp och några snabba handklapp från Kurt. Tyska kommando kan ju upplevas lite barskt om man inte kan språket. Emellanåt stannade han ekipaget strök på hästen – klappade lite på eleven och sa  -We are friends Understand me?
Kurt förklarade sedan för gruppen om vår hästs förnöjdhet över att i arbetet genast acceptera ryttarinnas händer, mycket tack vare Micklemtränset och de hakar som är fästa i bettet. Något som flitigt används i Tyskland. 
 
 - Bästa dressyrlektionen ever ! sa hon när hon röd om kinderna klev ut från ridhuset.
Dagen avslutades sedan med programridning där två ryttare visade var sitt program med träningsgrupperna som åskådare. Han gav poäng och berättade vad siffran stod för och grupperna fick också själva gissa vilken siffra han skulle sätta. Här var Pernilla Velander själv med och red på sin fina egna uppfödning Camomilla. Väldigt intressant att lyssna på och goda råd längs vägen delades ut.

Veckans utmaning
Ragnar Bengtsson tidigare hoppryttare på hög nivå. Lagledare i fälttävlan under OS i Sydney 2000 och OS i RIO. Han har även varit koordinator i H&M-teamet. Ragnars filosofi ligger på att rätt och säkert behärska sin häst på de mindre höjderna och att använda rätta distanser för att utveckla ekipagen. Han är också för att hoppa flera (många) hinder i följd, detta för att arbeta in ekipagens tajming. 
 Veckans utmaning var att kunna hitta rätt avsprång för vårt fullblod när det gäller framförallt kombinationer. I och med att hästen på senaste månaderna blivit väldigt lyhörd i dressyrarbetet, ställer detta ofta till problem i anridningen, han övertolkar lätt signalerna gå och vänta vilket leder till missförstånd.
 Väldigt bra förklarade Ragnar:  - Hästen har en annorlunda språngkurva och att han dels måste lära om. Men också att ryttarinnan inte får ”Rida så mycket dressyr” i banhoppningen. Låta hästen gå i det fina balanserade tempot han har och se bara till att vägen till hindret blir så bra som möjligt. Och lekande lätt skuttade de över den där svåra kombinationen på en höjd som länge var ouppnåelig i en avslutande bana på 16 hinder. Den dagen kunde inte blivit mycket bättre. Betyg bästa hoppträningen på de senaste 8 åren. 
Håll i dig där uppe nu kör vi sa hästen...
Att Ted Velander är duktig B -tränare framförallt när det gäller barn och ungdomar visste vi sedan tidigare, då vår ryttarinna deltagit i Sugar Cup Rikstävlingen på Ribersborg 2015 med Cponnyn Lidens Baronesse. Detta stora event också anordnat av familjen Velander. Vårt fullblod är verkligen en gröngöling som inte många gånger på de senaste 6 åren, lämnat stallplanen i Stockholm där han varit hobbyhäst, efter att tagits av banan som 6 åring. Att gå från C ponny till storhäst med reamotor är inte heller det enklaste. Att övertyga ett fullblod med vattenskräck är väl inte heller det lättaste, men under vintern har banden dem emellan stärkts genom flertalet strandgalopper och
backträningar har han blivit mer övertygad att det här faktiskt är kul.
Så när första uppvärmningsfasen var avklarad och det var dags att prova tekniken kom frågan – Vilka klasser har den här tävlat med tidigare ryttaren ?

Det var snubblande nära ett nytt fälttävlanskort. Men för att inte pressa dem för mycket har vi beslutat att skynda långsamt och kommer länge att minnas en dag på Revinge Hed där ryttarinnan ropar – Björne vänta på mig – ptrrooo – hejda dig – hopp – Brraaaa – hinder – duktigt. Och en tränare som bara finns vid sidan och lågmält förmedlar en bank av kunskap och trygghet till sina adepter. 
Stort tack för en fantastiskt välordnad vecka trots att det var mitt i bygget
Farmor och Farfar Filipsson, Thea Filipsson med Bear Bottom** Lidköping

Sammanfattning av kursen
Dessa tränare fanns att välja på
KURT CARSTENSEN / AMINDA INGULFSSON dressyr.
RAGNAR BENGTSSON, banhoppning.
LARS CHRISTENSSON / TED VELANDER, terräng.

All mat beställdes och skedde via catering från Linnérs mat, till utvald plats och ingen behövde under dagen gå hungrig då smörgås, bullar, dricka och kaffe fanns framdukat åt alla.
Föredrag kring dagens aktivitet hölls under kvällen
Boende för oss i närliggande stuga i Holmby
Bloggfotograf alla bilder utom den första var Bengt-Göran Filipsson
Mer information om kursverksamhet under Flyingehus.se

BETYG
Fälttävlansryttare graderar tävlingarna i 1 eller 2 stjärnigt  – vi ger arangemanget Fem Stjärnor *****
 

Fälttävlan - farligt ?

I tisdags var vi tillbaka på Mariestads Ridklubbs fina terrängbana, för att introducera vår nya storhäst Bear Bottom (Björne) i terränghoppning. Björne är har ett förflutet som galoppör är bra utbildad, men aldrig tävlat i några discipliner än. Thea däremot tog sitt fälttävlanskort på ponny för tre år sedan och har skaffat sig lite rutin sedan dess. Träningen i Mariestad hålls av C tränare Anna-Karin Beiron Andrée och klubbens glada pensionärer ser till att nya hinder ständigt kommer plats och att gräset klipps fram till hindren. Denna dag delades vår lektion av 6 ekipage såväl ponny som stor häst och hinderhöjden låg på ca 60 -70 cm, en svårighetsgrad som alla hästar/ponnyer kan delta i oavsett utbildningsgrad. 

Att träna på fasta terränghinder skolar ekipaget att lita på varandra, här gäller högsta grad av samarbete och kommunikation. Man kan säga att terrängridning är lite detsamma som att finlira på dressyrbanan, fast här krävs mer hjärta och tillit från båda håll då de olika hindertyperna alltid ser olika ut beroende på vilken bana man tävlar/tränar på. Hästen/ekipaget måste lära sig att tekniskt övervinna olika typhinder som upp och nedhopp på bank och backar, gravar av olika utseende och hinder som utformats annorlunda som spetsar och hus eller lådor. Och så är det vatten.....
Vatten visade sig inte vara Björnes starka sida direkt. Som det anrika importerade engelska fullblod han är nöjde han sig med att stoppa ned endast en bakfot denna dag. Nåväl resten skötte han galant måste vi tillstå. Att delta i en uppspelt grupp glada hästar på stort gärde med snålblåst och regn, vänta på sin tur, galoppera bort från trygga gruppen för att hoppa okända hinder, slappna av i paus och inte skena iväg utan vänta på ryttarinnans signaler. Han skötte allt med bravur - men bara inte vatten....  Så här finns lite att bita i.

Träningskvällarna är mycket uppskattade och kvällens 4 grupper, hade säkerligen lika kul som det här gänget på bifogade bilder hade. Tror att det flera som nu laddar upp inför Mariestads Pay & Cross den 1 augusti. Är du sugen? Passa på att häng med du hittar proposition under Tävlingsdatabasen /arrangemang eller boka en träningstid. Det är inte farligare än att hoppa en bana på 50 cm men mycket roligare.

Björn Evans Foto hängde med och fotade denna kväll och har bidragit med fina bilder. Du som var med kan beställa via hemsidan. Säkerligen kommer de också medverka på Pay & Cross den 1 augusti. Länk till hemsidan hittar du här. Hittar du bilder på dig och din häst som har en stämpel så får du använda dem, men länka gärna till hemsidan.